Söndag 13.3.99 - Lars Winnerbäck

Hon känner efter om det här är att vara fri

Om det här är ett liv med någon mening i

Det är ingen som tjatar längre

Det är ingen här som ber henne stiga upp

Hon går och plockar och hittar sina gamla brev

Lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev

Det är ingen som skriver längre

Det är ingenting här som är värt att skriva upp

Ändå känns det som om hela världen sjunger

Har du kommit nånstans

Har du sumpat din sista chans

Är du framme nu

Har du valt en väg att gå

Och ett mål att sikta på

Och är det verkligen du?

Är det verkligen du?

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va

Men det är som om hon glömt vad som var så bra

Hon har för länge sen tappat lusten

Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting

Hon minns bara stunder i periferin

Hon minns dagar när dom sopade undan krossat porslin

Det är ingen som bråkar längre

Det är ingen här som börjar gräla om ingenting

Ändå känns det som om hela världen sjunger:

Har du kommit nånstans

Hon känner efter om livet kan va lite mer

Det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter

Det är ingen som pratar längre

Det är såna dagar som vänder allt upp och ner

Det är såna dagar som hela världen sjunger:

Har du kommit nånstans

Ze weet of dit gratis moet zijn

Als dit een leven is met enige betekenis in

Niemand zeurt meer

Niemand hier vraagt ​​haar om op te staan

Ze gaat en plukt en vindt haar oude brieven

Een beetje vreemd om over oude plannen te lezen als ze weet hoe het is afgelopen

Niemand schrijft meer

Er is hier niets dat de moeite waard is om over te schrijven

Toch voelt het alsof de hele wereld zingt

Ben je ergens gekomen?

Heb je je laatste kans verpest?

Ben je hier nu?

Heb je een weg gekozen?

En een doel om naar te streven

En ben jij het echt?

Ben jij dat echt?

Er waren tijden dat ze wist hoe het zou zijn

Maar het is alsof ze vergat wat zo goed was

Ze is haar verlangen al lang kwijt

Ben al lang vergeten wat iets waard was

Ze herinnert zich alleen momenten in de periferie

Ze herinnert zich de dagen dat ze gemalen porselein wegvaagden

Niemand maakt meer ruzie

Niemand hier begint ergens over te discussiëren

Toch voelt het alsof de hele wereld zingt:

Ben je ergens gekomen?

Ze weet of het leven een beetje meer kan zijn

Het is grijs alsof een wolk haar buurt heeft geraakt

Niemand praat meer

Dit zijn het soort dagen dat alles op zijn kop zet

Dit zijn de dagen waarop de hele wereld zingt:

Ben je ergens gekomen?