Psalm i januari - Lars Winnerbäck

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår

Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan

Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa

Här lever drömmen om «det största», som en bubblande vulkan

Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår.

Då faller regnet, inte jag

Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån

Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån

Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;

Vi glömde björkarna, och änglarna i snön.

Och vissa tror att Du försvann

Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår

Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an

Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg

Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg

Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång

Och Du spelar skådespelet gång på gång.

Men har vi lärt oss nånting alls?

Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong

Och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand

Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan

Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter

Här lever drömmen om «det största», som en bubblande vulkan

Snart spricker isen över ån.

Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer

Phenomena, je staat tijdloos tussen de berken in bevroren winterhaar

Fenomenen, je bent duizenden nuchterheid, en de antwoorden waar ik ga

Zo maagdelijk als de ochtend, in de lente, buiten de stad

Zo klein als een zomerregen, voor degenen die niet hoorden wat je zei

Hier leeft de droom van "de grootste", zoals een borrelende vulkaan

Ik ga en zeg tegen mezelf: binnenkort is het lente.

Dan valt de regen, niet ik

Fenomenen, je bent wakker over het mensendorp en de ontsnapping daaruit

Fenomenen, Uw engelen zingen liefde, onder de maan, bij de rivier

Hier groeit de stilte uit tot een vacuüm, in beton en een gang;

We vergaten de berken en de engelen in de sneeuw.

En sommigen denken dat je weg bent

Vergeetachtigheid teistert vrijuit en spuugt angst op Miss Moeilijk

En Hjärter Dam loopt rond en vecht om niet iets te worden dat je aanneemt

Fenomenen, jij bent de rust die zich op een zondag over alle pleinen verspreidt

Fenomenen, U predikt even hartstochtelijk over vreugde als over verdriet

Net zo duidelijk kraakt het ijs, zoals het ooit bevroor

En je speelt het stuk steeds opnieuw.

Maar hebben we überhaupt iets geleerd?

Het is gewoon dat we kunnen liefhebben in beton

En zo luid als Uw engelen prachtig zingen, verstrakt vergeetachtigheid zich om mijn nek

Fenomenen, U staat tijdloos tussen de berken, en steekt Uw hand uit

Fenomenen, je leeft, laat leven, een beetje rust in levend land

Zo maagdelijk als de ochtend, in de lente, buiten de stad

Zo groot als een onweerswolk, als je over slaapblokken dondert

Hier leeft de droom van "de grootste", zoals een borrelende vulkaan

Al snel barst het ijs over de rivier.

Je fluistert zachtjes: Veel verder dan rijkdom is meer