Flickan och kråkan - Mikael Wiehe

Jag satt häromdagen och läste min tidning

En dag som så många förut

Och jag tänkte på alla dom drömmar, man drömt

Som en efter en tagit slut

Då såg jag en bild av en flicka

Med en skadskjuten kråka i famn

Hon springer iväg genom skogen

Så fort som hon någonsin kan

Hon springer med fladdrande lockar

Hon springer på taniga ben

Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror

Att det inte ska vara för sent

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust

Och hennes kind är så flämtande röd

Och kråkan är klumpig och kraxande svart

Och om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet

Hos en skadskjuten kråka i famn

Hon springer mot trygghet och värme

För det som är riktigt och sant

Hon springer med tindrande ögon

Hon springer på taniga ben

För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt

Finns det liv är det aldrig för sent

Och jag började darra i vånda och nöd

Jag skakade av rädsla och skräck

För jag visste ju alldeles tydligt och klart

Att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadskjuten kråka

Och jag är ett springande barn

Som tror, det finns nån som kan hjälpa mig än

Som tror, det finns nån som har svar

Och jag springer med bultande hjärta

Jag springer på taniga ben

Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet

Att det redan är alldeles för sent

Ik zat laatst mijn krant te lezen

Een dag zoals zovelen eerder

En ik dacht aan al die dromen, één droomde

Als één voor één klaar is

Toen zag ik een foto van een meisje

Met een gewonde kraai in zijn armen

Ze rent weg door het bos

Zo snel als ze ooit kan

Ze rent met fladderende krullen

Ze loopt op dunne benen

En ze bidt en bidt en ze hoopt en gelooft

Dat het niet te laat mag zijn

En het meisje is klein en haar haar is zo licht

En haar wang is zo hijgend rood

En de kraai is onhandig en kwakend zwart

En in een oogwenk is het dood

Maar het meisje, ze rent voor haar leven

Bij een gewonde kraai in zijn armen

Ze rent naar geborgenheid en warmte

Voor wat echt en waar is?

Ze rent met twinkelende ogen

Ze loopt op dunne benen

Omdat ze weet dat het waar is, wat vader heeft gezegd

Als er leven is, is het nooit te laat

En ik begon te beven van pijn en verdriet

Ik trilde van angst en terreur

Omdat ik heel duidelijk en duidelijk wist

Dat het het beeld van mij was dat ik zag

Want mijn hoop is een gewonde kraai

En ik ben een rennend kind

Wie denkt, is er iemand die mij kan helpen

Wie gelooft, er is iemand die een antwoord heeft

En ik ren met een bonzend hart

Ik loop op dunne benen

En ik bid en bid, ook al weet ik het echt

Dat het al veel te laat is