Så vill jag bli - Mikael Wiehe, Björn Afzelius

Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind

Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind

Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn

Och huden blev en fästning som inget släppte in

Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand

Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land

Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;

Två tynande lanternor på havets ödslighet

Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken

Befruktas till att leva och älska själv igen

Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben

Som luften och som Jorden;

som livet dom dej ger

Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård

Och kunna fukta marken framför dej där du går

Een ijzige herfstwind blies in mij

En de vorst in mijn hoofd dreef parels naar mijn wang

En de kou drong naar buiten en verhardde mijn huid

En de huid werd een fort dat niets binnenliet

Toen stond je daar in de menigte en strekte je je hand uit

Zoals de poolster aan de hemel die iemand aan de wal helpt

Dus twee sterren gebeurden in de oneindigheid van de ruimte;

Twee afnemende lantaarns op de verlatenheid van de zee

En degene die is begonnen te stollen en liefde te trotseren

Bevrucht om weer te leven en van jezelf te houden

Dus ik wil zijn als de zon die je benen verwarmt

Zoals de lucht en zoals de aarde;

als het leven dat ze je geven

Dus ik wil zijn als de regen, wanneer je pad moeilijk aanvoelt

En in staat zijn om de grond voor je te bevochtigen waar je ook gaat