Koppången - Helen Sjöholm

Här är stillhet och tystnad

Nu när marken färgats vit

Från den trygga, gamla kyrkan

Klingar sången ända hit

Jag har stannat vid vägen

För att vila mig ett tag

Och blev fångad i det gränsland

Som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljusen

Bakom fönstrets välvda ram

Har förenat dom själar

Som finns med oss här i tiden

Och jag vet att dom som har lämnat oss

Har förstått att vi är

Liksom fladdrande lågor

Så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor

Som förbleknar en och en

Kommer livet väldigt nära

Som en skymt av sanningen

Vi är fångar i tiden

Som ett avtryck av en hand

På ett frostigt gammalt fönster

Som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig

Och sen vet jag inget mer

Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg

Finns det värme ändå

Fastän snön börjar falla

Och himmelen blir grå

Och ett sken ifrån ljusen

Bakom fönstrets välvda ram

Har förenat dom själar

Som finns med oss här i tiden

Och jag vet att dom som har lämnat oss

Har förstått att vi är

Liksom fladdrande lågor

Så länge vi är här

Hier is stilte en stilte

Nu de grond wit gekleurd is

Van de veilige, oude kerk

Het nummer klinkt helemaal hier

Ik ben langs de weg gestopt

Om me even te laten rusten

En werd gevangen in dat grensgebied

Die dag en nacht verenigt

En een gloed van de kaarsen

Achter het gebogen frame van het raam

Heeft de zielen verenigd

Dat is bij ons hier in de tijd

En ik ken degenen die ons hebben verlaten

Heb begrepen dat we zijn

Als fladderende vlammen

Zolang we hier zijn

En daar tussen fonkelende sterren

Die één voor één vervaagt

Het leven komt heel dichtbij

Als een glimp van de waarheid

We zijn gevangenen van de tijd

Als een afdruk van een hand

Op een ijzig oud raam

Wie heeft genade ontvangen van de tand des tijds?

Eén seconde ben ik eeuwig

En dan weet ik niets meer

Slechts één, dat ik net zo vol leef als ieder ander

Ik ben hier en midden op een bevroren weg

Is er toch warmte?

Ook al begint de sneeuw te vallen

En de lucht wordt grijs

En een gloed van de kaarsen

Achter het gebogen frame van het raam

Heeft de zielen verenigd

Dat is bij ons hier in de tijd

En ik ken degenen die ons hebben verlaten

Heb begrepen dat we zijn

Als fladderende vlammen

Zolang we hier zijn