Såna som vi... - Dan Berglund

Det svängde om bandet och vi hade skoj

I baren där rann det löven (?)…

Och som i ett brandsegel landade natten

Först i din smilgrop, sen i din koj

Det var på pustervikskällaren det stället

Är rivet för längesen

Och såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Du kom liksom jag ifrån skimrande år

Med madrasser på golvet och blonmmor i hår

Där Bh: ar brändes där upproren gjordes

För att man tordes för att det går

Åh villken saga det blir att vara din

Även din skugga värmer mitt skin

Och såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Ur din sångbok sjöng träden, där knoppades allt

Du ville, du trodde, du hoppades allt

Men flodångan tiden (?) det läckade sollet, drev åt de hållet

Där solskivan smalt

Mörklagda stränder gled bort och försvann, trummorna dundrade

Eldarna brann

Och såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Du svala som skrider på himmelen berätta med osynligt bläck

Om min vän, men säg ej att allting återuppstår, som vår följs

Av sommar, vinter av vår

Kom inte med sånt där kretsloppstrams att allt börjar om

Någon annanstans

För såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Het veranderde de band en we hadden plezier

In de bar liepen de bladeren (?)…

En als in een vuurzeil landde de nacht

Eerst in je smile pit, dan in je kooi

Het was in de Pustervik-kelder die plaats

Is al lang gesloopt

En mensen zoals wij zullen nooit komen

Nooit meer zijn

Je kwam net als ik uit glinsterende jaren

Met matrassen op de grond en bloemenmoeders in haar

Waar bh's werden verbrand waar de opstand plaatsvond

Omdat je het aandurfde

Oh wat een sprookje zal het zijn om van jou te zijn

Jouw schaduw verwarmt ook mijn huid

En mensen zoals wij zullen nooit komen

Nooit meer zijn

Uit je liedboek zongen de bomen, waar alles ontluikte

Je wilde, je dacht, je hoopte alles

Maar de rivierdamptijd (?) De lekkende zon dreef in die richting

Waar de zonneschijf smal is

Verduisterde stranden gleden weg en verdwenen, de trommels donderden

De vuren brandden

En mensen zoals wij zullen nooit komen

Nooit meer zijn

Jij cool die in de lucht loopt, vertel met onzichtbare inkt

Over mijn vriend, maar zeg niet dat alles opnieuw naar voren komt, zoals de onze wordt gevolgd

Van de zomer, de winter van de lente

Kom niet met dingen als fietsstrakheid dat het allemaal opnieuw begint

Ergens anders

Voor degenen zoals wij zullen we nooit komen

Nooit meer zijn