Jag nådde aldrig riktigt fram till dig - Tomas Andersson Wij

Ja, vi möttes i en bar, det var 1991

Vi pratade musik, vi pratade om film vi sett

Och du skrev ditt namn och nummer på en vit pappersservett

Den natten flög jag hem över Stockholms alla blanka tak

Hela staden var förändrad, regnet hade annan smak

Jag minns dagarna i sängen när du läste högt för mig

Och jag visste hela tiden att slutet närmar sig

25 år sedan den hösten

Och vi ses i Griffith Park

Och vi tar bilder uppe på berget

Samma kärlek, samma gap

Och du somnar vid min sida

Så nära, men nej

Jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Ja, du kom från Charles de Gaulle med kvällens allra sista flight

Du var klubb och katedral, Henry Morgan och Sebastian Flyte

Och jag hyrde ut min lägenhet och fick ett rum hos dig

Och vår stad den var så kal och sträng och anorektisk då

Men hos dig fick alla vara bland jugend och bland rokoko

Du sa «livet är ditt, det kan levas på så många sätt»

Och jag såg skönheten och döden, allting i sin egen rätt

Och du talade, och jag lyssnade

Och det var någonting liksom skevt

Efter ett halvår var jag ensam

I din våning på 103

Jag har följt dig genom nätter

Från Paris, Rom och Marseille

Men jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Nej, jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Till dig

Ja, du kunde alltid säga vad det var för fel på mig

För känslig, aggressiv, för dålig på att foga sig

Och i drömmarna så slog jag hårt utan att rubba dig

Man kan inte vara närmre andra än man är sig själv

Man kan inte vara närmre andra än man är sig själv

När hon sa det första gången blev jag kall som en norrländsk älv

Jag tror du älskade mig ända tills jag började tänka själv

45 år sedan jag föddes

Och vi ses på mitt kalas

Och du skämtar och är högljudd

Och du läcker av giftig gas

Jag har bultat, jag har vädjat

Och mått långt från okej

För jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Nej, jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Till dig, till dig

Ja, we hebben elkaar ontmoet in een bar, het was 1991

We praatten over muziek, we spraken over films die we zagen

En je schreef je naam en nummer op een witte papieren handdoek

Die nacht vloog ik naar huis over alle glanzende daken van Stockholm

De hele stad was veranderd, de regen had een andere smaak

Ik herinner me de dagen in bed dat je me voorlas

En ik wist altijd dat het einde nabij was

25 jaar sinds die herfst

En tot ziens in Griffith Park

En we maken foto's op de berg

Dezelfde liefde, dezelfde kloof

En je valt in slaap aan mijn zijde

Zo dichtbij, maar nee

Ik heb je nooit echt bereikt

Ja, je kwam van Charles de Gaulle met de allerlaatste vlucht van de avond

Je was club en kathedraal, Henry Morgan en Sebastian Flyte

En ik verhuurde mijn appartement en kreeg een kamer bij jou

En onze stad was toen zo kaal en sober en anorexia

Maar met jou moest iedereen tussen de Art Nouveau en tussen de Rococo's zijn

Je zei "het leven is van jou, het kan op zoveel manieren geleefd worden"

En ik zag schoonheid en dood, allemaal op zichzelf

En jij sprak, en ik luisterde

En het was zoiets als krom

Na zes maanden was ik alleen

In uw verdieping van 103

Ik heb je gevolgd door de nachten

Vanuit Parijs, Rome en Marseille

Maar ik heb je nooit echt bereikt

Nee, ik heb je nooit echt bereikt

Aan u

Ja, je kon altijd zeggen wat er met me aan de hand was

Te gevoelig, agressief, jammer om mee te doen

En in de dromen sloeg ik hard zonder je te storen

Je kunt niet dichter bij anderen zijn dan bij jezelf

Je kunt niet dichter bij anderen zijn dan bij jezelf

Toen ze dat voor de eerste keer zei, werd ik zo koud als een rivier uit Norrland

Ik denk dat je van me hield totdat ik voor mezelf begon te denken

45 jaar geleden dat ik werd geboren

En tot ziens op mijn feestje

En je maakt een grapje en je bent luid

En je lekt giftig gas

Ik ben in elkaar geslagen, ik heb beroep aangetekend

En maatregelen verre van oke

Omdat ik je nooit echt heb bereikt

Ik heb je nooit echt bereikt

Nee, ik heb je nooit echt bereikt

Aan jou, aan jou