Första snön är alltid vitast - Tomas Andersson Wij

Första snön är alltid vitast

den faller tung och tyst nu inatt

plogbilen kryper nerför gatan

och snögubben har en plasthinkshatt

tänds det en stjärna så följer jag dig

det är så lite som håller mig kvar

spåren efter oss dem har snön jämnat ut

och tystnaden ger mig inga svar

Första snön är alltid vitast

den ligger över mina fönsterbleck

som en alpkedja av julaftonsminnen

av gran och gräl och farsans gråa säck

och om tre fyra timmar ska klockorna slå

från Södermalm till Vasastan

all väntan är över

men inte för mig

jag ska lägga mig och sova hela dagen

Första snön är alltid vitast

och jag vet det var länge sen den föll

de vitaste kristallerna blev svarta

och din kind bets av en ny sorts köld

i vimlet av människor har jag sökt din blick

för att se om det finns något kvar

och vem jag än träffar

och hur det än blir

är du aldrig utbytbar

Första snön är alltid vitast

rinnande marshaller i Gamla stan

stora flak av is vid Nybrokajen

och fasaderna av ljus på Stureplan

och någonstans där ute finns du och jag

de vi var — de vi kunde vara

all väntan är över

men inte för mig

jag ska lägga mig och sova hela dagen.

De eerste sneeuw is altijd het witst

het valt zwaar en stil vanavond

de ploegwagen kruipt door de straat

en de sneeuwpop heeft een plastic emmerhoed

als er een ster oplicht, volg ik je

er is zo weinig dat me op de been houdt

de sporen achter ons ze de sneeuw is geëgaliseerd

en de stilte geeft me geen antwoord

De eerste sneeuw is altijd het witst

het ligt over mijn ruiten

als een alpenketen van herinneringen aan kerstavond

van sparren en ruzie en de grijze zak van de vader

en over drie of vier uur gaan de klokken

van Södermalm naar Vasastan

al het wachten is voorbij

maar niet voor mij

Ik ga naar bed en slaap de hele dag

De eerste sneeuw is altijd het witst

en ik weet dat het lang geleden is dat het viel

de witste kristallen werden zwart

en je wang is gebeten door een nieuw soort verkoudheid

in de veelheid van mensen heb ik je blik gezocht

kijken of er nog iets over is

en wie ik ook ontmoet

en wat het ook is

je bent nooit uitwisselbaar

De eerste sneeuw is altijd het witst

lopende marshals in de oude stad

grote ijsvlokken bij Nybrokajen

en de gevels van licht op Stureplan

en ergens daarbuiten zijn jij en ik

wie we waren - die we zouden kunnen zijn

al het wachten is voorbij

maar niet voor mij

Ik ga naar bed en slaap de hele dag.