Så kallt - Tysta Mari

Du är stenad under Stockholms sol,

Du är en hyena med vassa klor.

Du skapar rytmer, du färgar betong,

Husen svajar, och du svajar med dom.

Det rullar plattor när natten rullar på,

Du mixar färger för det läker sår.

Du samlar stenar som du sätter ihop,

Du bankar ner takten för den går för fort.

Sverige är så kallt.*

Du bryter mönster, delarna är två,

I kärnan av ditt hjärta sitter en nål.

Från Stockholms höjder tittar du ner,

På Stockholms synder och du ler.

En gammal rytm som du har kvar,

Det blåa skär dom där ackorden av,

Den sista fria, den som blev kvar.

Den sista fria, du går aldrig av.

Du kollar ryggen, du är aldrig betrodd,

Du kastar stenar från en bro.

Det här landet är så platt,

Du klipper bojor genom att slänga allt.

Mamma!

Kolla Hit!

Pappa!

Kolla Hit!

Det är lika blekt som ditt skinn,

Det är lika blekt som ditt skinn.

Sverige är så kallt.*

En droppe färg mot svart asfalt…

Je bent stoned onder de zon van Stockholm,

Je bent een hyena met scherpe klauwen.

Je creëert ritmes, je kleurt beton,

De huizen zwaaien, en jij zwaait met hen mee.

Het rolt borden terwijl de nacht voortrolt,

Je mengt kleuren omdat het wonden heelt.

Je verzamelt stenen die je in elkaar zet,

Je vertraagt ​​omdat het te snel gaat.

Zweden is zo koud. *

Je doorbreekt patronen, de delen zijn twee,

In de kern van je hart zit een naald.

Vanaf de hoogten van Stockholm kijk je naar beneden,

Over de zonden van Stockholm en je lacht.

Een oud ritme dat je nog hebt,

Het blauw snijdt ze waar de akkoorden van,

De laatste vrij, degene die overbleef.

De laatste gratis, je stapt nooit uit.

Je controleert je rug, je wordt nooit vertrouwd,

Je gooit stenen vanaf een brug.

Dit land is zo plat,

Je snijdt ketenen door alles weg te gooien.

Moeder!

Kijk hier!

Pa!

Kijk hier!

Het is zo bleek als je huid,

Het is zo bleek als je huid.

Zweden is zo koud. *

Een druppel verf tegen zwart asfalt...