Tro Och Tvivel - Håkan Hellström

'94 hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier

Tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester

Och sen sa de på Pååls att några skulle gå

Och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag

Jag hade inga barn då

Men Karl-Johan hade två så det tog hårt på honom

Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen

Där jag nästan alltid satt med pensionärerna

Under båtsäsongen

Och vi såg på de unga och glömska

I båtar och i varandras armar

Och tänkte «Skuld och lidande väntar på er fortfarande»

Har gått på knä så många år i den här staden

Men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt

Bakom sig, första gången jag såg dig

Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4: an dundra förbi där utanför

Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Lena ville ifrån kranarna och indieklubbarna

Det var då Lena, nu vill jag alltid stanna

Och min lille son ler mot manshororna

När vi går förbi hand i hand vid Fiskekyrkan

Åh ändå, Hurricane

När de skrev om mig i tidningen sa du som det var

«Glöm det aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta»

Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka

Men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i vartenda hörn

Hälsade på oss, natten jag fann dig

Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför

Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Adjö

'94 Ik had een vaste baan bij Pååls bakkerijen

Tot ik begon met tequila en drummer werd in een nieuw orkest

En toen zeiden ze bij Pååls dat sommigen zouden gaan

En dat betekende Karl-Johan, Andreas en ik.

Ik had toen geen kinderen

Maar Karl-Johan had er twee, dus het eiste zijn tol

Het was bijna altijd zwart in de geest bij Långedragspaviljongen

Waar ik bijna altijd zat met de gepensioneerden

Tijdens het vaarseizoen

En we keken naar de jonge en vergeetachtige

In boten en in elkaars armen

En dacht «Schuld en lijden wachten nog steeds op je»

Zit al zoveel jaren op mijn knieën in deze stad

Maar ik zweer dat ik het Leger des Heils hoorde zingen over alles achterlaten

Achter hem, de eerste keer dat ik je zag

En ik zweer dat ik vrachtwagens van de E4 buiten voorbij hoorde donderen

De nacht dat we alle shit kusten waar we doorheen gingen, vaarwel

Lena wilde weg van de kraanvogels en de indieclubs

Dat was toen Lena, nu wil ik altijd blijven

En mijn zoontje lacht naar de mannelijke hoeren

Als we hand in hand voorbij lopen bij Fiskekyrkan

Oh hoe dan ook, orkaan

Toen ze over mij in de krant schreven, zei je als het ware

«Vergeet het nooit Håkan, de parkbank is nooit ver weg»

Maar de goede oude tijd, nu komt het nooit meer terug

Maar ik zweer dat iedereen elke bank in elke hoek heeft gevuld

Begroet ons, de nacht dat ik je vond

En ik zweer dat ik de sterren hierboven nog nooit zo duidelijk heb gezien

De nacht dat we alle shit kusten waar we doorheen gingen, vaarwel

Tot ziens