Ursprung - Woods of Infinity

Jag låter order sakta ta form

som en del av försöket att rida ut en storm.

Det skogstorn jag sitter i skakar av vinden

och dess bräckliga konstruktion får på örat och kinden.

Det stearinljus jag lyckats tända brinner med näppe och nöd,

en välriktad vindpust blir snart dess död.

Det är fortfarande länge kvar till första frosten

men jag känner mig redan frusen av regnet och blåsten.

Många är de människor som nu är fulla på krogen

men ytterst få är de som är ensamma i skogen.

Kristna, muslimer, judar och många därtill

kommer att dö när jag får som jag vill.

Skogen är vårt ursprung — skogen är vår borg!

I skog känner vi glädje, lust och sorg.

Vad gick fel?

Jag vill kriga!

Jag vill nå renhet!

Jag ser ut från min lilla höjd och skådar ett grågrönt landskap,

fritt från fröjd.

Jag känner mig säll fast jag är lerig, regnvåt — längt från värmen i ett hem.

Jag önskar mig blixt och åska!

Något som göt mig rädd!

Jag vill bli uppryckt från nutidsmänniskans trygga bädd.

Kroppen huttrar, magen kurrar och tankarna far omkring.

Runt om mig härskar naturens eviga monotoni.

Det är regn och vind, mend ändå mer liv än en stadskårna.

Jag hör en klagan och möjligen ett rop

och plötsligt nedanför ser jag en meterdjup grop.

Skulle jag lägga mig där uti ville gropen täcka över sig själv…

Jag skulle ta ett djupt andetag och låtsas att jag snart måste bli väckt

och därmed varde mitt liv släckt.

Men en natt om sextionio år, då dimman ligger ogenomträngligt tät

har jag blivit en annan existens.

Då finns inga rimliga svar…

Kvar.

— Ravenlord — 2010−07−22

Ik laat bestellingen langzaam vorm krijgen

als onderdeel van de poging om een ​​storm te bedwingen.

De bostoren waarin ik zit wordt door de wind heen en weer geschud

en de fragiele constructie komt op het oor en de wang terecht.

De kaars die ik heb aangestoken brandt met moeite en verdriet,

een goed gerichte windstoot zal spoedig zijn dood betekenen.

Het duurt nog lang tot de eerste nachtvorst

maar ik voel me al bevroren door de regen en de wind.

Velen zijn de mensen die nu dronken zijn in de kroeg

maar er zijn er maar heel weinig die alleen in het bos zijn.

Christenen, moslims, joden en nog veel meer

zal sterven als ik krijg wat ik wil.

Het bos is onze oorsprong - het bos is ons kasteel!

In het bos voelen we vreugde, verlangen en verdriet.

Wat ging er mis?

Ik wil een oorlog!

Ik wil zuiverheid bereiken!

Ik kijk uit mijn kleine lengte en zie een grijsgroen landschap,

vrij van vreugde.

Ik heb zelden het gevoel dat ik modderig, nat van de regen ben - ver van de hitte van een huis.

Ik wens bliksem en donder!

Iets waar ik bang voor was!

Ik wil uit het veilige bed van de moderne mens worden getrokken.

Het lichaam trilt, de maag gromt en de gedachten dwalen af.

Overal om me heen is de eeuwige eentonigheid van de natuur.

Het is regen en wind, maar toch meer leven dan een stadskorps.

Ik hoor een klaagzang en mogelijk een kreet

en ineens zie ik beneden een meter diepe kuil.

Zou ik daar gaan liggen, de put wilde zich bedekken...

Ik haalde diep adem en deed alsof ik snel wakker moest worden

en zo was mijn leven gedoofd.

Maar een nacht in negenenzestig jaar, wanneer de mist ondoordringbaar dicht is

Ik ben een ander bestaan ​​geworden.

Dan zijn er geen redelijke antwoorden...

Links.

- Ravenlord - 2010−07−22